Minns dagen som om det var igår, jag va hemma med två vänner vi höll på att fixa oss, skulle på en tjejmiddag. Sprang runt och fjatade oss som alla tjejer gör när dom är med varandra och ska ha en tjejkväll endast tjejer lixom! Ensam hemma vart jag också, sista februari 2009. De ringer på dörren och visste att de va mamma, hon brukar alltid ringa på dörren när hon har mycket att bära och inte får upp nycklarna. Och ja det va mamma, men såg att de va nått som inte stämmde, minns blicken ja såg i min mammas ögon att det var någonting. Minns att jag frågade henne vad är det som har hänt? är det någonting ? medans hunden sprang runt och va jätte glad för att mamma kommit hem. Allt mamma sa va, hon klarade det inte. Jag fattade direkt vad det vad, fick tårar i ögonen som ran ner för min kind allt fler och fler satte mig på golvet i hallen, sen gick jag in i mitt rum och satte mig på golvet och grät som en liten 5 åring när hon precis har ramlat.

Den kännslan jag hade just då, den sitter kvar i mig än idag. Du var så mycket mer än bara min gudmor, kunde prata med dig om allt. Du var som min bästavän bland dom äldre. Du som alltid va så envis och stark som person, men du klarade inte av cancern som du hade fått, det räckte med en lunginflamation och allt var försent.

Minns sista gången jag han träffa dig, två veckor innan gud tog dig ifrån mig. Då pratade du med mig om hur du var i min ålder och du sa till mig att jag aldrig skulle låta någon bästemma över mig. Dom orden bär jag mer mig ifrån dig.

Du finns i mina tankar vargie dag, tänkter på dig hela tiden. Du var så speciell men du har det bra där uppe nu de vet jag.

jag älskar dig monika, 3/2-09